Spottkobra spottad i trädgården

Visste ni vad en spottkobra är? Det gjorde inte jag förrän häromdagen. Då kastade sig nämligen en sådan ut från en av palmerna i trädgården, och spottade sitt gift på vår husvakt Raphaël när han helt fredligt gick förbi på en halvmeters håll...
Lyckligtvis fick han giftet på armen och inte i ansiktet, och armen var täckt av skjortärm. Så det gick bra.
För övrigt tillhör spottkobrorna familjen giftsnokar och inte kobror. Och giftet är inte dödligt. Samt har vi tillkallat saneringshjälp för säkerhets skull.
Dessutom är just den här individen nu stendöd. Watch and learn.

Vintertur

Bättre sent än aldrig? Detta skrivs två månader efteråt...

Ett par dagar efter julafton kom mormor Karin till oss på besök. Självklart fick vi då anledning att inte bara hänga i Dakar - vilket förstås kan var nog så trevligt med stränder, restauranger, kulturella begivenheter med mera - utan företog oss en längre utflykt.

Bandia, safariparken, var första anhalt. Karin, Hampus och jag var det som for iväg. Det var andra gången för Hampus i Bandia och NU fick han se noshörningarna, parkens största attraktion. Det är inte en självklarhet, för de är ganska skygga. Men där i Bandia finns ett nu nioårigt äkta par och vår guide sade att snart kan man hoppas på tillökning eftersom de små liven nu blivit könsmogna. Och skyggare är de inte än att de lugnt stod och mumsade utlagt foder tillsammans med vildsvinen, bara några meter från vår bil.

Giraffer, antiloper, bufflar (farligast!) och apor såg vi också, samt avslutningsvis krokodilerna i dammen vid restaurangen. En titt in i en gammelbaobab tillika f d begravningsplats för grioter ingick - se bilden. (Traditionen att begrava grioterna, de kringvandrande berättarna och sångarna, i baobaber förbjöds av Sengals första president, Leopold Sedhar Senghor, några år efter självständigheten.)

Efter Bandiaturen tog vi oss till det närliggande samhället Ngekokh vilket blev ett återbesök för Hampus och mig. Om Ngekokh och dess invånare har jag nämligen skrivit ett reportage för tidskriften Socialpolitik förra året. Nu hade vi med ett par ex av tidningen vilket roade mina tidigare intervjuobjekt att titta i - om än språket var lite av en utmaning förstås.

Nästa anhalt staden Mbur där en av Senegals största fiskehamnar finns. Guidade av en ung man från kvarteret travade vi runt bland fiskar, fiskar, fiskar och en massa människor - lukter, ljud och synintryck var intensiva. En och annan var som vanligt väldigt sugen på att som av en ren slump ha några restprodukter - fiskryggradssmycken t ex - att sälja. Nåja, vi var väl inte de första turisterna där...

Sista ställe att besöka under vår lilla resa var den lilla staden Joal Fadiouth, som har två egenheter: den är helt uppbyggd av snäckor, och den är nästan helt kristen. Där blev vi också rundvisade och såg ostronodlingar, kyrkogårdsön som också den bara vilar på snäckgrund och där kristna och muslimer vilar sida vid sida, och så huvudön där kyrkan tar en ansenlig plats.

Två dagar och en natt tog turen och många bilder blev det. Kul att turista lite i "sitt eget" land.

Tabaski hos familjen Ba

I lördags var det Tabaski - senegalesernas jul. I alla fall de muslimska senegaleserna.

Huvudgrejen med Tabaski är får. Varje år inför Tabaski går inbrotts- och rånfrekvensen upp dramatiskt, eftersom varje man med självaktning måste köpa sig ett får för att slakta och äta med familjen. Och får är dyra, alla har inte råd.

Runt omkring gatorna står fåren i flockar dagarna innan, intet ont anande.

Vi blev hembjudna till vår husvakt och hustomte Ousmane med familj. En ära! Tyckte vi. Och en ära tyckte de att det var att vi kom.

För det gjorde vi. Vi bjöds in att närvara från morgon till kväll men valde att dela upp det. För dagen inleds traditionsenligt med bön i moskén 09.30 och sedan, klockan 10, är det fårslakt. På eftermiddagen äts det nyslaktat, nylagat får, och på kvällen går alla runt i sina nya finkläder och hälsar på hos varann.

Adam och Ellinor valde bort de första momenten, men Hampus och jag valde att gå för att se hur det går till när får dör och blir mat.

Det var en säregen upplevelse. På den lilla trånga gården mellan de små enkla husen och rummen leddes två får fram till en nygrävd grop. Ett får i taget lades ner, hölls fast av två män, medan en tredje skar halsen av det. Fåret sprattlade och till och med brölade lite efter strupsnittet, medan blodet rann ned i gropen och livet sakta rann ut.

Runt omkring sprang barn och deltog i en del. I köksutrymmet intill satt några kvinnor och skalade potatis och skivade lök i massor. Det var aktivitet överallt men ändå så otroligt lugnt och stilla.

Medan två stora djur avrättades och förblödde framför våra ögon försiggick varken jubel, tjut, musik eller buller. Alla höll lugnt på med sitt - det var en märklig kontrast mellan brutalitet och frid.

När djuren dött hängdes de upp, flåddes och styckades. Vi blev vartefter serverade "grillade": revben och troligen lever (eller var det pungkulor?) som tillretts på grillen. Detta som en sen frukost. Sen åkte vi hem en vända.

Några timmar senare återvände vi hela familjen och tillbringade en väldigt trevlig eftermiddag i gyttret på familjen Bas lilla gård. Maten - en yassa, löksås, med en massa kryddiga, flottiga fårbitar - serverades i ett stort fat som alla åt gemensamt ur.

Tack vare att vi propsade på att äta tillsammans med alla andra, och inte i finrummet för oss själva som först föreslogs av artighet mot oss, blev det en väldigt varm och trevlig stund i gemenskap. De stackars djuren smakade enormt gott!

När eftermiddagen led mot sitt slut klädde alla upp sig i mer eller mindre fantastiska finkläder för att gå sin sedvanliga runda mellan husen. Vi åkte hem.

På fyrhjuling vid Lac Rose

Lite nordost om Dakar ligger Lac Rose, den rosa sjön. Ja, för den lär faktiskt ska vara rosa - någon slags effekt av den höga salthalten. För salt är det som det finns mest av i Lac Rose.

Men turisterna åker dit inte bara för titta på den lustigt färgade sjön utan också för att till exempel hyra fyrhjuling. Efter en guide kör man sedan runt sjön, ut bland sanddyner à la mini-Sahara, och ner till den otroliga stranden som sträcker sig från norr om Dakar upp till Saint Louis, staden vid Mauretaniens gräns.

Det gjorde vi och det var askul! Kanske inte eko-turism direkt... men sanslöst roligt.

Att sjön just den dagen inte var det minsta rosa utan snarare gråblå som sjöar brukar, gjorde därför ingenting. Miniålder för förare var 16, så självklart var det Hampus som fick köra mest på den hoj vi hyrt ihop. Men lite fick även jag köra - mumma för medelålders tanter att fräsa loss upp och ner för sandbackarna!

(Re: Mamma Rock, Amanda!)

Peu en peu on s'installe

Hampus är igång med skolan, kommer hem med läxor och uppgifter. Tränar karate - måndag, onsdag, fredag. Precis som hemma i Stockholm. Bara varmare.

Ellinor har äntligen fått en plats som volontär, vid SOS Barnbyar här i Dakar. Det ser mycket lovande ut och hon är glad!

Jag handlar och lagar mat, helt emot min natur. Tänk att det fanns en liten hemmafru gömd därinne, efter alla dessa år...

Det är varmt, som vanligt, men egentligen inte alls odrägligt varmt. Nån jacka behöver man förstås inte, och jeans förstår varken Hampus eller jag att det någonsin behövs här. Men det rinner inte svett längs ryggen och på andra ställen så fort man går utanför dörren. Skönt.

Just nu är det fredagkväll och chantandet har kommit igång. Alltså, i grannskapet finns en moské och några hängivna muslimer sjunger ordlöst och monotont, samma lilla melodislinga om och om igen. Det hör till.

Adam jobbar och jobbar och jobbar. Men ikväll ska han faktiskt komma loss vid 19 och sen ska vi ut och äta på Pointe des Almadies - udden härintill som är Afrikas allra västligaste spets. Där finns både finrestauranger och senegalesditon. Vi ska ikväll gå på en sån. Lite billigare, lite enklare, plaststolar och lysrör. Men snäckgolv och en balustrad precis intill havet, som dånar in och stänker upp. Very nice.

Grodor, ödlor, kackerlackor

Det är mycket grodor överallt nu. På terrassen hoppar de, utanför entrén och på driveway. Man kan råka trampa på en när man kliver ut ur bilen, och man gör det också. Då blir de trasiga och kladdiga.
Har aldrig sett så mycket grodor här förut. Ödlor, jo, det finns det jämt. Från pyttesmå till halvstora. De är söta, springer på väggarna och i taken och blir rädda när man ser dem. Men grodorna. Är det ett varsel? Luften är tung och fuktig. Ska det börja regna grodor snart, som i filmen Magnolia?
Fast de är också söta och blir också rädda när man kommer.
Förutom det så jagar vi små kackerlackor i köket dagligen. Bakom en binge kokböcker kryllade de, men då gick Adam på dem med en tidning och jag med min flippfloppbeklädda fot. smask! Det dog säkert 15 den kvällen. Sen var de tysta ett tag, men nu har de återkommit.
Men inget av det här gör något. Senegal är fredligt också på djurfronten. Farligaste djuret här är myggan, och de sticks försåtligt tystlåtet.

Velande kring tänkt läsekrets

Okej, då gör jag ett nytt försök att blogga från Senegal. Skapade just denna blogg för att kunna berätta lite mer allmänt om hur vi har det, men ändå just i det syftet: att berätta om hur vi har det.

För min andra blogg, Senegalesisk horisont, säckade ihop för att jag inte kunde bestämma mig för om den riktade sig till vänner och familj eller skulle ge någon slags filosofisk/politisk/kulturell analys av olika företeelser här.

Samtidigt fanns en viss efterfrågan på mer privata betraktelser för den närmaste kretsen människor. Så nu bestämmer jag mig för att ha två Senegalbloggar.

Förhoppningsvis kommer klarsynta betraktelser för en vidare läsekrets på Senegalesisk horisont inom kort.

Men - den här bloggen har inget som helst allmänintresse! Välkomna hit alla familjemedlemmar och kompisar som undrar hur vi har det. Och från och med nu ska jag återkomma med lite dagboksskrivande och berättande om incidenter vi är med om.... Just for you.