Lite nordost om Dakar ligger Lac Rose, den rosa sjön. Ja, för den lär faktiskt ska vara rosa - någon slags effekt av den höga salthalten. För salt är det som det finns mest av i Lac Rose.
Men turisterna åker dit inte bara för titta på den lustigt färgade sjön utan också för att till exempel hyra fyrhjuling. Efter en guide kör man sedan runt sjön, ut bland sanddyner à la mini-Sahara, och ner till den otroliga stranden som sträcker sig från norr om Dakar upp till Saint Louis, staden vid Mauretaniens gräns.
Det gjorde vi och det var askul! Kanske inte eko-turism direkt... men sanslöst roligt.
Att sjön just den dagen inte var det minsta rosa utan snarare gråblå som sjöar brukar, gjorde därför ingenting. Miniålder för förare var 16, så självklart var det Hampus som fick köra mest på den hoj vi hyrt ihop. Men lite fick även jag köra - mumma för medelålders tanter att fräsa loss upp och ner för sandbackarna!
(Re: Mamma Rock, Amanda!)
fredag 27 november 2009
fredag 6 november 2009
Peu en peu on s'installe
Hampus är igång med skolan, kommer hem med läxor och uppgifter. Tränar karate - måndag, onsdag, fredag. Precis som hemma i Stockholm. Bara varmare.
Ellinor har äntligen fått en plats som volontär, vid SOS Barnbyar här i Dakar. Det ser mycket lovande ut och hon är glad!
Jag handlar och lagar mat, helt emot min natur. Tänk att det fanns en liten hemmafru gömd därinne, efter alla dessa år...
Det är varmt, som vanligt, men egentligen inte alls odrägligt varmt. Nån jacka behöver man förstås inte, och jeans förstår varken Hampus eller jag att det någonsin behövs här. Men det rinner inte svett längs ryggen och på andra ställen så fort man går utanför dörren. Skönt.
Just nu är det fredagkväll och chantandet har kommit igång. Alltså, i grannskapet finns en moské och några hängivna muslimer sjunger ordlöst och monotont, samma lilla melodislinga om och om igen. Det hör till.
Adam jobbar och jobbar och jobbar. Men ikväll ska han faktiskt komma loss vid 19 och sen ska vi ut och äta på Pointe des Almadies - udden härintill som är Afrikas allra västligaste spets. Där finns både finrestauranger och senegalesditon. Vi ska ikväll gå på en sån. Lite billigare, lite enklare, plaststolar och lysrör. Men snäckgolv och en balustrad precis intill havet, som dånar in och stänker upp. Very nice.
Ellinor har äntligen fått en plats som volontär, vid SOS Barnbyar här i Dakar. Det ser mycket lovande ut och hon är glad!
Jag handlar och lagar mat, helt emot min natur. Tänk att det fanns en liten hemmafru gömd därinne, efter alla dessa år...
Det är varmt, som vanligt, men egentligen inte alls odrägligt varmt. Nån jacka behöver man förstås inte, och jeans förstår varken Hampus eller jag att det någonsin behövs här. Men det rinner inte svett längs ryggen och på andra ställen så fort man går utanför dörren. Skönt.
Just nu är det fredagkväll och chantandet har kommit igång. Alltså, i grannskapet finns en moské och några hängivna muslimer sjunger ordlöst och monotont, samma lilla melodislinga om och om igen. Det hör till.
Adam jobbar och jobbar och jobbar. Men ikväll ska han faktiskt komma loss vid 19 och sen ska vi ut och äta på Pointe des Almadies - udden härintill som är Afrikas allra västligaste spets. Där finns både finrestauranger och senegalesditon. Vi ska ikväll gå på en sån. Lite billigare, lite enklare, plaststolar och lysrör. Men snäckgolv och en balustrad precis intill havet, som dånar in och stänker upp. Very nice.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
